Ovanstående uppmanar R. Nelson i en artikel på nätet: “Physics envy: Get over it”
Vad är då Fysikavund? Vem lider av det, och varför? Svaren kan ge oss fysiker en insikt i hur andra, t ex sociologer eller medicinare site, ser på fysiken, andra vetenskaper och deras roll, delvis ömsesidigt, i dagens samhälle och dess utmaningar.

Stora utmaningar och tvärvetenskap

Det finns en växande insikt om att flera av samhällets så kallade ’stora utmaningar’- globala klimatförändringar, åldrande befolkning, osv – bör tacklas med en ökad mobilisering tvärs över disciplinsgränser mellan de sociala och fysiska vetenskaperna för att nå en ökad stringens t ex vid beslutsfattande. Men samhällsvetare utrycker samtidigt frustration över vad de upplever som inrotade attityder mot att nå dessa mål, enligt inlägg nyligen publicerat i en Nature News Feature ”Interdisciplinarity” 2015. Bland annat påtalas bristen av ett gemensamt språk och kompletterande metodiker och de enorma hinder detta skapar för samarbete mellan sociologer, fysiker och andra.

Ökad stringens – ställ realistiska krav!

I sökandet efter en ökad stringens i sociala mätningar och beslut, uppmanar Nelson [2015] oss att:
• vara realistiska, erkänna begränsningar när sociala mätningar ska kvantifieras
• undvika att drabbas av “fysik avund”.
Fysik har länge betraktats som en urmodell för vad en vetenskap borde vara. Det har varit en from förhoppning, och förväntan, hos forskare i andra discipliner, att – givet tillräckligt med tid, resurser och talang – borde man inom biovetenskaper eller beteende- och samhällsvetenskaper, kunna uppnå samma typ av djup, bred och exakt kunskap som uppnås i de fysiska vetenskaperna. I forskningspolitiska diskussioner antas ofta att all god vetenskap bör vara fysikliknande, d v s kännetecknas av samma kvantitativa specificering av fenomen, en kombination av matematisk skärpa och den deduktiva kraften av teori, och framför allt, en precision och djupgående förståelse om sakernas orsak …
Nelson [2015], professor emeritus vid Columbia universitet, är bland de senaste av en rad författare som adresserar fysikavunden. Han menar att fysiken är rätt så annorlunda – man studerar olika saker, och på olika sätt än i andra vetenskaper. Att förstå och erkänna dessa skillnader är avgörande för en effektiv forskningspolitik framöver.

Vad erbjuder fysiken som andra discipliner inte kan?

“Låt oss reflektera … på Newtons lagar om planeternas rörelser”, skriver Nelson [2015]. Även om planeter tydligt skiljer sig på ett stort antal olika sätt, i syfte att förstå deras banor, visade Newton att det är möjligt att karakterisera alla planeter med i stort sett samma begrepp, där deras olikheter specificeras i termer av endast några få kvantitativa parametrar som bestämmer deras banor, styrda enligt gravitationslagarna.

… och vad kan inte fysiken erbjuda?

Däremot har alla planeter komplexa ytor, och detaljerna i deras ytor varierar kraftigt från planet till planet. Karakterisering av dessa ytor, och beskrivning av skillnaderna mellan planeterna, innebär mycket mer än en ”uppsättning siffror”, menar Nelson.

Klimatförändring, biomedicin, grundutbildning och mycket mer

Med givetvis en viss grad av förenkling, skriver Nelson att, inom andra vetenskaper än fysiken, är just mångfald eller variabilitet som är essensen av vad som ska studeras. Vetenskaplig förståelse av sjukdomar är i många fall sannolikt inte tillräckligt stark för att kunna tydligt peka på effektiv behandling. “Vad jag vill betona här”, skriver Nelson [2015], ”är att, medan den allmänna kunskapen om klimatförändringarna [och andra områden] och dess orsaker är stark, specifik kunskap om framtida effekter och när de ska inträffar är inte bara svag, utan oundvikligen så. Men förväntningarna att exempelvis klimatvetenskap ska vara som fysiken, har lett till förväntningar om att klimatforskning ska ge fysikliknande precision och noggrannhet i sina slutsatser. Dessa falska förväntningar leder till en olämplig uppmärksamhet – av såväl forskare, beslutsfattare, som den intresserade allmänheten – på frågor om osäkerhet som sannolikt aldrig någonsin kommer kunna lösas på grund av fenomenens art och natur.”
“Sammanfattningsvis, är förväntningarna att all vetenskap kan uppnå fysikliknande, kvantifierbar objektivitet som kan tillåta oss att med precision optimera vittskilda politiska områden som cancerbehandling, industriell innovation, grundutbildning och miljöskydd, en fantasi. Här behöver man fokusera i stället på att förbättra våra processer för det demokratiska beslutsfattandet”, avslutar Nelson [2015].

En väg framåt

Vi håller inte med Nelson i alla hans argument. Som ett led i framtagningen av ett gemensamt språk och kompletterande metodiker för samarbete mellan sociologer, fysiker och andra, har vi nyligen förslagit ett angrepssätt som verkar vara lika tillämpbar för såväl fysikaliska som sociala mätningar. Prestandamått, det vill säga hur väl ett mätsystem utför en bedömning – egentligen mätosäkerheten – verkar kunna behandlas med snarlika metoder, vare sig det handlar om “instrument” – enkäter, tentamen osv.- inom samhällsvetenskap eller vid bedömning av hur väl ett mätinstrument visar om ett objekt eller produkt ligger inom eller utanför en specifikationsgräns.
Ämnet debatteras under sommaren 2016 i en simulerad rättegång i Berkeley, där fysiker, sociologer, psykiater och advokater ge argument för eller emot kompatibilitet mellan mätning i de fysiska och sociologiska vetenskaperna.

Leslie Pendrill
Styrelseledamot Fysikersamfundet

R Nelson 2015, ”Physics envy: Get over it.”, Issues in Science and Technology 31:71 – 78

[Mer information om författaren: L.P. är adj. prof. och forskare vid SP Metrology,
EURAMET-delegat och ordförande för ISO/TC12 Quantities & units och även aktiv i
Fysikersamfundets sektion för fysik och samhälle]